background img
Boxen Banner
banner

Tayrona National Park Pueblito, en övergiven gammal Indianby mitt i djungeln…

Tayrona Puebliot 1236

Snabba fakta:

Aktivitet: Vandring/Trakking

Mål: Pueblito som är en gammal ruinstad tidigare bebodd av Indianer

Region: Tayrona National Park i den norra delen av karibiska havet i Colombia

Land: Colombia

Klimat: 25 – 30 grader celsius. Två regnperioder; Maj – Juni och September – November

Pueblito ligger i Tayrona National Park längs upp i den norra delan av karibiska havet av  Colombia. I området ligger Sierra Nevada med sin högsta bergstopp, Pico Cristobal Colon som når 5 775 meter över havet, och det bokstavligt talat eftersom Tayrona National Park ligger vid kusten.

Film: Pueblito och mötet med bofasta Indianer

Under gynnsamma förhållanden kan man se ända upp till toppen av Pico Cristobal Colon som året runt är täckt med snö. Men i regel är bergets topp svår att se eftersom havet gör luften disig.

I Tayrona National Park finns några hotell och campingområden att bo på och TakeVenture valde Ecohabs som utgångspunkt. Ecohabs är ett bungalowhotell med flera små hus uppsatta längs bergssidan i den lummiga djungeln. Husen ligger belägna med fantastisk utsikt över karibiska kusten av Colombia. Närmaste stranden ligger strax nedanför bungalowhusen och den tillhörande restaurangen.

Klimatet är behagligt 25-30 grader i luften och ett behagligt ljumt hav att bada i. Under morgontimmarna kan det vara lite disigt i luften men ganska snart klarnar det upp och solen blir då riktigt påtaglig. Det är starkt rekommenderat att sola med omdöme.

Vandringen upp till Pueblito kan påbörjas från olika platser i nationalparken men eftersom TakeVenture bodde på Ecohabs blir tidsangivelsen satt med hänsyn till det. Enligt personal på Ecohabs skulle det ta cirka en timme att gå längs stränderna innan stigningen upp till Pueblito påbörjades som bara den skulle ta en timme. Viktigt att tänka på är den tryckande värmen som är högst påtaglig när man går inne i djungeln vilket gör att man bör ha med sig tillräckligt med vatten och gärna något att äta när man väl kommit upp till byn.

Om man vill går det att anlita en guide som följer med och ger en guidad tur uppe i Pueblito. Men det går lika bra att gå på egen hand eftersom det är relativt enkelt att hitta dit. Det finns en karta som beskriver vandringen längs stränderna och de så kallade trappstegen upp till ruinbyn. Men skyltningen kan möjligen upplevas lite bristfällig eftersom stigen delar sig ibland utan skyltar som talar om vilken stig man ska följa. Man får då följa sin känsla för vilken stig som går ned mot havet igen eller vilken som fortsätter upp mot högre terräng. När behovet är som störst dyker det faktiskt upp skyltar som talar om att man är på rätt väg.

Att fråga Colombianer om vägen är en trevlig upplevelse. Alla jag möter är mycket tillmötesgående och hjälpsamma. Även om jag inte kan spanska eller de i vissa fall inte talar engelska så hittar de ett sätt att förklara så att man förstår. Jag behövde bara säga Pueblito och de blir genast glada och ivriga att förklara vägen, eller om jag sade Aqua eller Water så försökte det så gott som möjligt förklara vart det fanns att köpa. Längs vandringen på stranden passerade jag en lite by där jag försökte köpa vatten. Just denna gång blev språket lite begränsat eftersom jag inte kan spanska och de inte talade engelska. Men enligt vad jag kunde förstå hade de inte växel på den sedel jag ville betala med. Men det var inte ett problem för killen jag pratade med. Han gestikulerade ivrigt att jag skulle fortsätta gå och betala när jag kom tillbaka. Men så klart kunde jag inte godta det, visst var det vänligt men jag ville betala. Lösningen fick bli att jag betalade utan att ta emot växel. Det blev hur som helt inte någon stor kostnad. Men det visar återigen på Colombianernas vänliga inställning till oss turister.

Vandringen längs stranden är vacker och upplevelserik eftersom man av och till måste gå genom tät vegetation eller över klipphällar för att komma ut på nästa strand. På en av stränderna var det en liten damm där fåglar trivdes och kivades om utrymme.

Viktigt att notera vara att flera av stränderna var belagda med badförbud eftersom havet vid dessa stränder hade starka undervattensströmmar. Lite frustrerande eftersom de var så inbjudande att man bara ville kasta sig ut i de svalkande vågorna. Det stod tydligt på uppsatta skyltar att fler än 100 människor hade omkommit på dessa stränder. Självklart respekterar man uppmaningen om att inte bada just där. Men ur ett annat perspektiv var det en fördel eftersom det gjorde att dessa stränder var orörda och kändes väldigt karibiskt vilda och vackra. Ville man bada fanns det flera andra stränder lika vackra men med fler badande människor och i vissa fall i anslutning till en campingplats med tillhörande restaurang.

När jag hade avverkat vandringen längs de härliga stränderna var det så dags att börja stigningen upp till Pueblito. Inledningsvis var det en lätt vandring på en väl upptrampad stig bland palmer och djungler. Men ganska snart började stigning att tillta. Det som slår en är hur Indianerna lagt tillrätta stora stenblock som gjorde stigen lättare att gå på. Släta fina stenblock ömsom stenbumlingar formerade en väl anpassad stig för den allt brantare vandringen. Jag kunde inte låta bil att häpnas över vilket arbete det måste ha inneburit på den tiden. Bara tanken över att göra det i modern tid är överväldigande med tanke på terrängen.

Väl framme i Pueblito fortsätter man häpnas över deras byggnadskonst. Stenlagda gator, vattenledare, husfundament, terassnivåer med stora tunga stenar som byggmaterial. Hur har man klarat detta på den tiden? Geologer än idag förundras över hur de lyckades med denna bedrift. Ingen kan ännu förklara hur de burit sig åt. Historiens vingslag blir väldigt påtaglig när man inser hur de levt där i generationer.

Men eftersom jag hade kommit så långt upp på berget ville jag komma ännu högre upp så att jag skulle få en översiktsbild över Tayrona National Park. Utan skyltar och lite på chans fortsatte jag djupare in i djungeln i hopp om att hitta en stig som skulle leda mig upp till en sådan utkikspunkt.

Jag hade en tid att passa i Ecohabs vilket gjorde att jag endast kunde spendera tre extra timmar för att nå en topp och hinna tillbaka till Pueblito eftersom det därifrån var 2 timmar tillbaka till Ecohabs.

Den ena efter den andra stigen ledde mig allt djupare in i skogen utan att jag märkbart kom högre upp. Eftersom jag gick ensam blev tankar på kidnappning av Farkgerillan allt mer påtaglig. Konstigt att man börjar fundera på sådant när man är ensam. Men jag slog undan tankarna. Jag hade ju blivit informerad om att gerillan inte var verksam i denna region. Men så till slut kom jag fram till en Indianby mitt i djungeln. Vad gör jag nu tänkte jag för mig själv. Jag hade ingen aning om de skulle vara vänligt sinnade eller om de skulle uppträda aggressivt på något sätt. Dessutom visste jag att vissa Indianstammar kunde reagera negativt på att bli fotograferade eftersom de upplever att man tar deras själ ifrån dem.

Men inte kunde jag låta tillfället gå till spillo, jag närmande mig med försiktighet för att försöka se hur de skulle reagera. De såg snälla ut så jag gick ända fram och försökte kommunicera på engelska men utan att nå någon framgång. Sedan visade jag kameran och frågade igen på engelska om det var ok att ”take a photograph” de nickade vänligt. Spännande tänkte jag och tog en bild och väntade på deras reaktion… men de såg fortfarande lika glada och snälla ut så jag fortsatte att fotografera och filma. Fantastiskt tänkte jag. Sådana upplevelser är det få som får vara med om. Att få tillbringa lite tid med bofasta Indianer i Colombias djungler. Helt otroligt att lilla jag från Umeå i Sverige skulle hamna på ett sådant ställe. Det enda jag kunde känna var stor tacksamhet inför mötet.

Men egentligen är det märkligt att jag reagerar på detta sätt. Jag menar att för dem är ju det inget konstigt med att vara Indian och leva som de gör. För dem är det, det normala och min uppenbarelse den avvikande. Tänk så paradoxalt, två existenser som möts under några korta minuter.

Med teckenspråk försökte jag visa att jag ville komma högre upp till en bergstopp. Efter lite viftande med händer både från min och deras sida föreföll det som att de förstod vad jag var ute efter. Om jag uppfattade dem rätt skulle jag bara fortsätta på den stig jag kommit på.

Sagt och gjort, jag fortsatt helt enkelt på samma stig. Efter en stunds vandring korsade jag en bäck mitt i djungeln där en Indiankvinna tillsammans med barn tvättade kläder. Jag hejade och de sken upp med ett vänligt leende och vinkade tillbaka.

Stigen delade sig igen och jag valde den som såg ut att vinna mer höjd. Till min glada överraskning kom jag återigen in i en Indianby. Det är inte sant tänkte jag, vad är sannolikheten att man får vara med om att träffa på Indianer i två byar på samma vandring. Fantastiskt tänkte jag.

Min tid höll på att ta slut, jag hade redan förbrukat nästa två timmar och hade inte skymtat någon bergstopp. Men det var precis då när jag närmade mig denna lilla by som jag såg skymten av den topp jag var ute efter. Men dit upp hade jag behövt mer är den tid jag hade kvar. Men vad gjorde väl det nu när jag återigen hade tillfälle att besöka en Indianby.

Med samma försiktighet närmande jag mig Indianerna och försökte kommunicera på engelska men likt den föregående byn nådde jag inte någon framgång med engelskan. Men när jag visade kameran och frågade, ”photgraph”? och de nickade kände jag att det inte var några problem bara jag förde mig med respekt. Barnen som var där visade stort intresse för mig och min kamera och tyckte det var så roligt att se sig själva på displayen i min kamera.

Jag frågade om jag fick titta in i en av deras hyddor vilket de nickade medgivande till svar. Det var riktigt spännande att gå in i hyddan och se hur de lever i en sådan. Mitt på golvet lagade de mat över öppen eld, på sidan av mig låg ett litet barn i en hängmatta och sov, på det jordtrampade golvet satt en smutsig liten pojke med snorig näsa och lekte. Intill satt mamman med lite sorgsen blick. Jag undrade för mig själv vad som var anledningen till det ledsna uttrycket, kanske var det min närvaro som inkräktade på hennes tillvaro.

Jag kände mig lite obekväm och valde att ganska snabbt avlägsna mig från deras hem. Utanför var det samma fart på barnen som innan och en av de vuxna lät sig underhållas av mig och barnen för en stund.

Men av respekt ville jag inte inkräkta längre än så, det fick räcka för min del. Jag hade ju fått ett alldeles fantastiskt möte med bofasta Indianer i Tayronas och Colombias djupa djungel.

Författare: Fredrik Lindgren
Foto/film: Fredrik Lindgren


Comments

  • Tack för ditt inlägg, Ja visst var det en spännande vandring
    Mvh, TakeVenture/Fredrik

    Fredrik Lindgren 21/05/2012 08:12
  • What beautiful shoots Mr. Lindgren. Congratulations for having being able to get to one of the most spectacular beaches and jungle spots ever seen, in the very hearth of Sierra Nevada de Santa Marta in Colombia. This one you chose is a cosy lurking corner, almost ubelievable to the eyes. You showed cleary that the “only risk is wanting to stay”.
    When are you coming back? Would you take there some other adventurous Swediish visitors to enjoy what Colombian Caribbean has to offer?

    Gustavo Molina 23/05/2012 19:56
    • Thank you so much Gustavo. It was really an extraordinary experience and I would love to revisit Tayrona Naional Park. There are so many more things i would like to do there, and not to forget, once again get to meet the lovely people of Colombia. We are also organizing a trip with a smaller group of people later this summer to Cartahena and possibly Tayrona National Park.

      Best regards,
      Fredrik Lindgren

      Fredrik Lindgren 24/05/2012 09:49
  • Super häftig resa , Kanonbra reportage, är du inte redo för Tv4 snart? När du säger att du nått indianbyn längst upp och i bakgrunden ser man indianflickorna komma ut från huset och vinka ,det blev så kanon .Hur får de vatten dit? Såg du inga spindlar och ormar?Jätte jättefint reportage/Tack Katarina

    Katarrina 01/06/2012 07:34
  • Wow! Mäktigt är det mest passande ord jag kommer på. Vilken fantastisk upplevelse! Att få erfara naturen, historien och dessutom ett möte med oexploaterad indianbefolkning i dessa områden – sådant bär man med sig som en juvel för resten av livet. Ett stort intryck gör även känslan av respekt och ödmjukhet inför möten med natur och människor, med vilken artikeln är skriven. Respekt.

    Carina B 22/06/2012 19:21
    • Stort tack för din kommentar Carina
      Mvh, Fredrik

      Fredrik Lindgren 04/10/2012 12:37
  • Pingback: www.takeventure.se | Colombia, Tayrona National Park

  • -->
    Menu Title