background img
Boxen Banner
banner

Sabotörforsen – Isklättring i Rjukan, Norge

Header 1083

Snabba fakta:

Aktivitet: Isklättring

Led: Sabotörforsen

Plats: Rjukan

Land: Norge

Många gånger har jag hört talas om Rjukan och hur häftig isklättringen är där. Enligt ryktet skulle det vara brant, svårt och lite otäckt eftersom ravinen är så djup att solen sällan når ända ned till botten. Med den förhandsinformationen åkte vi dit för att få uppleva Rjukan och dess mystik på egen hand.

Vi valde att köra bil eftersom vi hade med oss all nödvändig klätterutrustning. Visst hade det gått bra att flyga men det kändes enklare att packa bilen och slippa bära omkring tunga ryggsäckar på flygbussar och andra transportmedel.

Väl framme installerade vi oss i vårt boende därefter skyndade vi oss ut för att hinna klättra vårt första isfall innan det skulle bli för mörkt. Med spänd förväntan gick vi fram till en hängbro som gick tvärs över ravinen där flertalet isfall fanns. Visst var det häftigt att för första gången titta ned i ravinen från bron och se de dramatiska och branta isfallen som låg där. Först då förstod jag vad alla menade med det där om ”platsen solen sällan når”.


Film: Isklättring, leden heter Sabotörforsen och är en klassiker i Rjukan

Rjukan ligger i en dalgång som liknar vilken dalgång som helst i Norge. När man kör upp i dalgången är den vid och öppen men blir allt mer avsmalnande ju längre upp man kör. Men det är fortfarande en dalgång mitt i fjällen. Visst är fjälltoppar höga men nog skulle solen lätt nå ned i dalgångens botten. Men då visste jag inte vad jag skulle få se.

När vi gick ut på den smala hängbron förstod jag plötsligt vad det handlade om. Isklättringen låg belägen i en mycket smal ravin som inte gick att se från den väg vi körde in till Rjukan. Fantastiskt häftigt var det att för första gången titta ned i den ravinen. Visst var det sant det där med att solen sällan skulle nå ned i ravinens botten. Så kändes det i alla fall.

Från bron såg vi ett isfall som såg relativt lättillgängligt ut och inte så långt. Att döma från bron såg det ut att vara två replängder vilket passade oss med tanke på att klocka redan var mitt på dagen.

Vi gick över bron och ett stycke längs vägen för att hitta en lämplig väg ned till ravinens botten. Vi hittade ett träd lämpligt placerat så att vi kunde fira oss ned till en halvbrant del av ravinen som vi sedan kunde gå ned från.

Det hade kommit rejält med nysnö vilket gjorde promenaden till ett ordentligt snöpulsande. Rejält uppvärmd kom vi fram till insteget. Vi bestämde turordningen och jag tog första repan och Magnus den andra.

Första replängden började med ett brant parti men blev snabbt relativt flackt. Standplatsen var lätt att göra lite till vänster om huvudleden. Det är alltid skönt att kunna kliva lite åt sidan så man slipper stå mitt under isregnet som rivs ned från den som är på lead.

Magnus gav sig iväg på den sista replängden som även den började med en brantare del och som avslutades med lite flackare terräng. Leden var i sin helhet en perfekt uppvärmningsled när man är ny i Rjukan.

Nöjda med klättringen återvände vi till vårt boende och upptäckte en glad överraskning. När man är ute i elementen och blir blöt av både kroppsångor och snö som smälter är det viktigt att kunna torka sina kläder. Tala om att vi blev glada över det torkrum som fanns i källaren där vi bodde. Ett nyrenoverat torkrum med upphängningsanordnignar och paradisisk golvvärme samt en avfuktare i rummet. Det var ett sant nöje att hänga upp alla kläder och utrustning på tork.

Dag 2 var det så dags för vårt första mål, att få klättra en av klassikerna i Rjukan, Sabotörforsen. Enligt vad jag hade hört tidigare skulle den vara riktigt fin med en minst sagt spektakulär andra replängd. Lotten föll på mig att leda den replängden vilket jag såg fram till. Magnus började klättra den första replängden som inleddes med ett brantare parit men som snabbt blev flackare. Standplatsen gjordes på en liten platå till vänster om starten på andra replängden som även den inleddes med ett brantare parti.

Så var det min tur att ta mig an lead-klättringen och den omtalade andra replängden. Med ett visst mått av spänning började jag klättra den första branta delen som gick relativt bra. Fin is att säkra i och yxorna satt perfekt i nästan vart enda slag. Ett flackare parti med djupsnö gick också bra att ta sig förbi men nu såg jag vad som väntade. Ravinen smalnade av och klippsidorna kom allt närmare. Men det upplevde jag som positivt. Då fick jag tillfälle att jamma upp ryggen mot ena klippsidan medan jag hade yxor och stegjärn fint placerade i isen. Vilken upplevelse. Det var första gången för min del

att få klättra i en sådan häftig ravin, korridor eller vad jag nu ska kalla det.

Bild: Magnus Brännström närmar sig andra standplatsen

Standplatsen var helt perfekt med solid is och en liten hylla på sidan som jag kunde lägga repet på. Möjligen stod jag i farans riktning med tanke på nedfallande is från nästa lead-klättrare. Men framför mig fanns ett klipparti som stack upp till skydd så jag kände mig trygg med platsen.

Magnus gjorde utstegsreplängden som började med några svallande formationer och avslutades med ett brantare parti. Enligt föraren var det rekommenderat att hålla sig till höger om den centrala pelaren i mitten. Det sades att isen kunde vara porös och luftig vilket gör placering av isskruvar svårare.

Bild: Magnus Brännström leder sista replängden

Men förutom det var även sista repländen riktigt fin. Lite balanskrävande på sina ställen vilket höjde upplevelsen. I sin helhet tyckte vi att Sabotörforsen var en riktigt fin led och mycket väl värd att klättras.

Dag 3. Önskemålet var att klättra nästa klassiker på listan, Bakvejen. Även den med ett mer eller mindre mixat parti på mitten.

Läs mer om den leden i del två i nästa publicering…

Text, foto, film
Fredrik Lindgren
Filmkamera 2
Magnus Brännström


Comments

-->
Menu Title