background img
Boxen Banner
banner

Kalvskiljning av renar i Stekenjokk

Kalvskiljning Stekenjokk Headder 822

Snabba fakta:

Aktivitet: Kalvskiljning

Plats: Stekenjokk Västerbotten

Land: Sverige

Kontakt: Vilhelmina Norra Sameby

Not: Det organiseras inte officiella turer till denna händelse. Är ni intresserade bör ni ta kontakt med någon ansvarig i Vilhelmina Norra Sameby innan ni besöker detta område. Detta med hänsyn till både Samer och renar.

_______________________________________________________________________________________

Med min 70+ åriga svärmor hack i häl skyndade jag mig förväntansfullt upp för fjället. Tidigare på dagen hade en samisk kvinna i Fatmomakke, glatt gett oss en inbjudan till  märkningen av årets renkalvar. Starka vindar tog med sig både mygg och eventuella ljud, varpå den kvarvarande ilande vinden spred osäkerhet i kroppen. Frågan var om vi hade hittat rätt fjäll? Skulle vi finna ett kargt landskap i tystnad eller ett samiskt skådespel bakom fjälltoppen? Min nyfikenhet manade på kroppen att skynda sig över fjället.

Film: Kalvskiljning i Stekenjokk

Anfådd och varm kunde jag med mörka norska fjäll i ryggen skåda tusen renar, medan svärmor fortfarande kämpade sig upp för sista branta stigningen. Kalvskiljningen var för mina ögon en ovanlig syn och plötsligt kändes världen overklig.

För För att kunna fånga och märka kalvarna drivs hjorden in i hägn, där de springer runt och ropar med dova läten. Vår nyvunna samiska vänninna Åsa bekräftar mina antaganden, det är vajor och kalvar som ropar för att hitta varandra i virrvarret. Åsa berättar vidare att renarna ges en lugnande stund att hitta varandra innan kalvsklijningen börjar.

Vi anmärker på att det bland mängden av bruna renar även går att skymta någon helvit ren. Åsa berättar att bland samerna anses det som en ynnest att få en vit ren i sin hjord. Den anses äga mer själ än de andra renarna och vara en lyckobringare.

För något år sedan hade hon varit på flygplatsen och väntade på sin systers första besök i Lappland. Åsas man Tomas kom då förbi med deras vita renkalv som han lastade i hennes bil, den verkade ha svårigheter med att orka följa hjorden. De tog hem kalven för att kunna hålla uppsikt över hälsotillståndet och efter några veckor kunde den återvända till ett normalt renliv.

Han hade nu vuxit till en ståtlig sarv (tjur) och varje gång de såg sin vita ren i horden fylldes deras hjärtan av glädje och stolthet.

I hjorden är vajorna och kalvarna många, men bland ett fåtal sarvar (rentjurar) och härk (kastrerad rentjur) utmärker sig vissa renar med exeptionellt stora och vackert formade horn. I min tanke om vilken ren som hade de vackrast hornen dyker en liten flicka upp, glatt springande i leran bland tusen renar. Lite förundrad frågar jag samerna om barnet verkligen inte är i någon fara? De svarar att när vajorna är i brunst och sarvarna ska slåss om deras gunst behöver renskötarna vara mer erfarna. Vid den här tiden på året är renen aldrig något problem, för det är ett mycket snällt djur i grunden. Jag kan se att renarna springer åt ett håll och flickan mot dem, men de väjer alltid för henne.

Vi kan se att Tomas håller en renkalv på marken och hur hans son Kristoffer märker den, varefter pojken kommer fram till sin mamma. Kristoffer berättar att han för första gången märkt en renkalv. Han sträcker stolt på sig och ger oss ett brett leende, varefter han beskriver att det dessutom var en fin kalv. Jag känner hur den ena frågan dummare än den andra bubblar i mig, men grabben svarar glatt och stolt på alla våra frågor.

Han har två knivar vid sin sida, den ena har han gjort i skolan och den andra hemma. Han tar upp dem och visar de fina hantverken för oss. Skaftet börjar och slutar med en bit renhorn, mittendelen är gjord av björkmassur och de tre delarna avgränsas med bark.

Jag har aldrig kastat lasso, men får en första förklaring av Kristoffer. Hans familj har ett renhorn på gården som de kan öva på, men att kasta på levande renar är en annan sak. Lassot lindas upp i handen så som man gör med lasso. Man väljer ut en ren i hjorden som ska fångas och följer den med blicken. Hornen eller benen ska man sikta på, men kalven har inga horn och då kan man sikta på huvudet. Kalven följer vajan och på hennes märkning kan man se vilken renägare som kalven tillhör. När många renar springer kors och tvärs kan det hända att man missar den tilltänkta renen. Då kan lassot av misstag hamna på fel ren, vilket händer lite nu och då. De erfarna lassokastarna bara hanterar renen och krokar lös lassot, men Kristoffer påtalar att olyckan kan vara framme; tex om man av misstag kastar fast en riktigt stor ren utan att avse eller se det.

Bildspel: Fotografier från kalvskiljningen

Författare: AnnA Saverstam

Foto: Fredrik Lindgren


Menu Title