background img
Boxen Banner
banner

Hell i Trondheim, sportklättring i bitande kyla…

Hell 2012 1276

Snabba fakta:

Aktivitet: Sportklättring

Land: Norge

Plats: Hell

Närmaste Camping: Torpet

Närmaste stad: Trondheim

Allt fler ägnar sig åt upplevelsesporter utomhus och klättring är en av dessa som verkligen tagit ett stort steg framåt i Skandinavien. Hell utanför Trondheim i Norge har blivit omtalat för sin höga kvalitet och utmanande sportklättring.

Givet är att klättrare bosatta i Trondheim har Hell som hemmaklippa vilket kan betraktas som en lyxig tillgång. Men Hell har också kommit att få besök från ett stort antal klättrare från grannländerna i Skandinavien men också från Europa. Till exempel har den legendariska storbergsklättraren Alex Huber gjort en av de leder som finns där, Adam Ondra som kan anses vara en av världens bästa klättrare har funnit utmaningar i Hell.

För oss andra ”dödliga” klättrare är Hell en fantastisk klippa att utvecklas på. Lederna är relativt korta men för den skull inte triviala. Snarare är det just det som är Hells karaktär. Det innebär kort, hård och krävande klättring. Generellt sett kan man säga att alla leder oavsett gradering (med enstaka undantag) kan betraktas som ”hårda”. Det vill säga att lederna håller graden och det med fysisk så väl som teknisk påtaglighet.

Vi var ett glatt gäng som tog chansen att göra ett kärt återbesök till Hell innan säsongen definitivt var över för detta år. Temperaturen var minst sagt i det kärvaste laget. När vi vakande på morgonen var det några minusgrader och tältet var infruset med ett lager av frost. Marken var stel och frusen med is på vattenpölarna. Frågan vi ställde oss var hur klippan skulle kännas. Berget är dessutom nordvänd vilket gör att solen sällan når denna klippvägg.

Bild ovan: Linn Björ, Linus Eckeskog
Bild till vänster: Jenny Johansson på leden, Hell Aldersheim 6b+

Till vår glädje var klippan bara kall vilket vi kunde acceptera så sent på säsongen som det ändå var. Ingen av oss förväntade sig topprestationer men vi skulle åtminstone kunna klättra med hedern i behåll och med lite tur kanske prova på något för oss riktigt hårt.

Jag har tidigare gjort många besök till Hell och haft riktigt kul och bra framgångar med klättringen där. Men som för många idrottsutövare ådrog jag mig en idrottsskada som tagit fyra år att rehabilitera. Först i sommars har jag vågat pressa gränserna utan att vara rädd för att riva upp skadan igen.

Tidigare i våras var jag där för första gången på fyra år och gjorde tappra försök på några av de leder som jag före skadan kunde klättra. En favorit för mig då var ”klassikern som är graderad 7b+. Lätt överhängande med långa fina moves som kräver uthållighet. Jag hade en förhoppning om att åter kunna klättra den men så blev det inte. Jag var helt enkelt inte tillräcklig uthållig. Det var i och för sig förväntat men ändå lite av en besvikelse. Men som bekant, ”gammal kärlek rostar aldrig”. Klassikern är och förblir en superkul led. Besvikelsen till trots återvände jag hem fylld med träningslust.

Det var nu oktober månad och säsongen gick snabbt mot sitt slut. Väderprognosen såg bra ut för helgen och vi var fyra tappra klättrare som ville ta chansen att få en sista helg i Hell innan vintern.

För min del var målet självklart att åter göra ett försök att klara av klassikern och kanske, ifall det inte var för kallt och min klätterform höll måttet, göra ett försök på den led där det hela tog slut för fyra år sedan, Tvångströja, graderad 7c.

Bild: Fredrik Lindgren på leden Tvångströja 7c. Foto Jenny Johansson

Visst var det i det kallaste laget men vi klättrare är relativt tåliga när det gäller väder och vind. Men det finns gränser för när kroppen helt enkelt inte ”vill” ta i längre och att händerna är så kalla att man inte längre känner greppen. Vädret var i detta gränsland hela helgen. Men detta till trots värmde vi upp så gott vi kunde och började klättra allt svårare leder. Formen kändes rätt bra med tanke på hur svårt det var att behålla värmen mellan klättringarna.

Bild: Fredrik Lindgren. Foto Jenny Johansson

Så var det dags att åter prova på Klassikern. Trots att jag gjort den flera gånger förut kunde jag inte undgå att bli lite nervös. Även om det inte är en tävling mot någon annan är det betydelsefullt för en själv. Om leden dessutom är på gränsen av ens förmåga blir varje försök betydelsefullt eftersom man då inte har så många gånger på sig innan man blir för trött och inte klarar fler försök den dagen.

Jag knöt in mig i repet och gjorde mig redo. Nu var det dags. Leden biter ifrån med några hårda moves redan från starten, jag kopplade första säkringen, fortsatte upp mot mitten av leden där svårigheterna tilltar. Men nu som så många gånger tidigare började mjölksyran i underarmarna tillta. Leden blir mer överhängande med tilltagande höjd och belastningen på händerna blir mycket påtaglig. Fotarbetet är viktigt hela tiden liksom att ta det grepp för händerna som är de minst dåliga. Underarmarna började bli stumma och så kom det vi kallar för kruxet, alltså den svåraste passagen på leden. Jag tog kruxgreppet, placerade fötterna och satsade alla mina krafter för att skicka iväg kroppen i en dynamisk rörelse upp mot nästa grepp. Men jag kände det redan i ansatsen, det blev för tamt, jag nådde inte fram och föll.

Att ta fall i Hell är som regel inget att oroa sig för. Säkringarna är bra placerade och eftersom klippan är överhängande faller man rakt ned i ett tomt lufthav utan att slå sig mot något.

Bild: Linn Björ på leden, Go To Hell 7a

Första försöket var så förverkat och jag behövde återhämta mig. Med på resan var Jenny Johansson, Linn Björ och Linus Eckeskog som besökte Hell för första gången. De valde en annan av Hells klassiker som första utmaning, Go To Hell graderad 7a. Även den riktigt fin och krävande led. Symtomatiskt för oss alla var att mjölksyran i underarmarna satte stopp på första försöken. Hur vi än värmde upp var det svårt att behålla värmen vilket gjorde att det krävdes flera försök innan vi alla klarade våra leder.

Bild: Linus Eckeskog på leden, Go To Hell 7a

Mitt nästa försök på klassiken gick relativt smärtfritt och jag kände en viss försiktig förhoppning om att känna mig för på den led som kretsat i mitt minne de senaste fyra åren.  Dråpligt nog heter den ”Tvångströja”. Enligt Dag, en klättrare från Trondheim som jag talade med är det många som fått lov att minutiöst träna på just denna led. Således hade jag ingen illusion om att klara den i år utan att hänga och vila på den. Men jag var så sugen att få prova moven på leden och ta vilor i säkringarna för att känna efter om jag skulle hålla för belastningen, om jag var stark nog att göra de enskilda förflyttningarna igen. Det var ju på just denna led som jag för fyra år sedan var på gång att utvecklas och flytta mina gränser.

En vanlig metod är att först träna på de enskilda förflyttningarna för att sedan sätta ihop alltihop till en obruten sekvens. Min önskan var att få känna igen att jag i år klarade göra de enskilda förflyttningarna för att få riktigt fin motivation till att träna seriöst inomhus i vinter med sikte på att klara denna led nästa sommar.

Leden är brant överhängande och varje förflyttning är mycket krävande både fysiskt och tekniskt. Fotarbetet är som vanligt helt avgörande i tillägg till att maxstyrka och mjölksyretålighet måste vara på topp.

Jag knöt in mig i repet, tittade upp efter leden, planerade mina förflyttningar, memorerande och visualiserade mig själv på leden. Tog tag med vänster hand, placerade vänster fot på startpositionen och svingade mig upp till första högerhandsgreppet för att snabbt attackera  nästa förflyttning…

Bild: Fredrik Lindgren på leden Tvångströja 7c. Foto Jenny Johansson

Tänk att det är så uppfriskande att bli varse verklighetens mening om gravitations påverkan på kroppen. Att en grads skillnad i svårighet kan vara skillnaden mellan att känna sig relativ lätt och starkt till att känna sig dubbelt så tung och hälften så stark.

Men detta till trots var jag glad. Jag kunde göra alla förflyttningar. Visst var det för kallt för att prestera på sitt max, och visst var nivån på denna led för hård i år. Men viktigast av allt, jag höll och jag kunde göra alla förflyttningar. Nu vet jag att det åter är möjligt att utvecklas och flytta gränsen för min förmåga.

Utomhusäsongen är i det närmaste över och med all säkerhet var detta sista besöket till Hell detta år. Vintern närmar sig med härlig skidåkning och isklättring. Men visst är jag motiverad till en vinters klätterträning inomhus. Hur det än är går 8 månader fort när det gäller att öka sin förmåga. Snart är det vår igen och då kommer jag tillbaka för att göra mitt bästa i Hell och bemästra mitt nemisis, Tvångströja 7c.

Text: Fredrik Lindgren
Foto: Fredrik Lindgren
Foto: Jenny Johansson


Bild: Jenny Johansson


Comments

-->
Menu Title